En mördare blir till
Jan Olsson

Fördelen med deckare skrivna av poliser är att de långt ifrån kriminallitteraturens overkligheter beskriver polisens arbete juridiskt och arbetsmässigt riktigt. Jan Olsson, polis, kriminaltekniker och tidigare chef för gärningsmannaprofilgruppen, har omfattande kunskaper som tas tillvara i boken. Upptakten är en sopsäck med likdelar som hittas intill en kyrkogårdsmur. Utredningen växer och börjar till slut leva ett eget liv och bilda ett nät där oskyldiga förvånansvärt lätt kan fastna och hur lätt det är att poliser i stället för att finna en mördare i stället skapar en. Man blir så övertygad om vem som är mördaren att man blundar för möjliga motbevis.

En av bokens huvudpersoner konstaterar även att ” Vi kan hålla på i all oändlighet med att spekulera men till sist är det hantverket som är avgörande”. Under läsningens gång får läsaren på ett mycket initierat sätt kännedom om hur utredningar om grova brott organiseras, om teknisk bevisning, betydelsen av dörrknackning men även om relationer och uppfattningar. ”– varför alla kriminaltekniker var så omständliga, långsamma och snusförnuftiga. Föddes de sådana?” – ”det var lätt att se vilka som inte var poliser vid Rikskriminalpolisen: Det var de som bar polisuniform”.

Tro nu inte att boken är tråkig och utformad som en lärobok. Tvärt om. Boken är fullt i klass med böcker av senare tiders mer kända deckarförfattare. Man blir hela tiden nyfiken på fortsättningen och det dröjer ända till sista sidorna innan den något oväntade upplösningen kommer.
/jan o